Tesfas långa jakt på sin lillebror

Tesfa Geleta vinkade genom bussfönstret. Bussen körde. Kvar stod lillebror Shiferaw och grät. Året var 1997 och platsen en busstation i Woliso, Etiopien. Tesfa tvingades senare att fly landet, bröderna tappade kontakten och en lång kamp för att hitta varandra tog sin början.

Nu berättar vi deras historia som följetong här på hemsidan. Varje vardag publicerar vi en ny del av historien.

Woliso, Etiopien, mars 1987

Tesfa Geleta är trött i benen. Det är fredag och 18-åringen är på väg hem från skolan i den etiopiska staden Woliso. Sträckan på några mil är snart avklarad. Eftermiddagssolen skiner varm över det bördiga höglandet. Framför honom breder odlingsmarkerna ut sig. Snart skymtar Tesfa floden och de första husen i hembyn. Väl framme väntar brodern Shiferaw. Han tar Tesfas hand med ett stort leende. Shiferaw är tre år och blir alltid lika lycklig när Tesfa kommer hem på helgerna.

Brödernas föräldrar är jordbrukare, de är tolv syskon och på gården finns både kor, hästar och lamm.

Denna kväll har familjen dukat upp injera (en slags pannkaka), kött, grönsaker och bröd. När mörkret faller går Tesfa in i huset och lägger sig på djurhudarna i träsängen. Snart känner han en varm, liten kropp som kryper upp intill honom. Det är Shiferaw som vill sova ihop med storebror.

– Shiferaw var snäll och lugn som barn. Trots åldersskillnaden hade vi en nära och kärleksfull relation, säger Tesfa.

Familjen tillhör oromoerna. I början av 90-talet börjar Tesfa engagera sig för folkgruppens rättigheter. Hans kamp får ödesdigra konsekvenser. I samband med valet 1992 grips Tesfa av säkerhetstjänsten när han agiterar. Följden blir två månader i fängelset. En vistelse som präglas av misshandel och tortyr.

– När jag kom ut kände jag mig inte trygg. I Etiopien kan man inte säga vad man tycker. Det går inte att kämpa för sina rättigheter, säger han.

1997 lämnar Tesfa sin familj. Han berättar inte vart han ska eller hur länge han ska vara borta, med rädsla för att äventyra familjens säkerhet.

Shiferaw, som hunnit bli 13 år, följer med honom hela vägen till Woliso. Därifrån tar Tesfa bussen till Addis Abeba. Kvar står Shiferaw och gråter...

Addis Abeba, Etiopien, juli 2004

Shiferaw är på väg till en föreläsning i bokföring. Det är en sval söndag i Addis Abeba och 20-åringen promenerar mot sitt privata college. Plötsligt blir han stoppad av poliser från säkerhetstjänsten. En man slår honom i huvudet med en pistol. Shiferaw börjar blöda kraftigt. Han tvingas in i polisbilen och förs till fängelset, Central Investigation Center.

Det är inte första gången Shiferaw hamnar i fängelset. Under gymnasietiden var han aktiv i en oromokulturförening. Regeringen trodde att han var politiskt aktiv och grep honom. Året var 2001 och han blev frisläppt efter ett halvår. Efter det började Shiferaw stödja ett oppositionsparti.

I fängelset förs Shiferaw till en cell under jord. Därnere är beckmörkt och toalettbesöken sker under vapenhot. Både under första fängelsevistelsen och under denna utsätts Shiferaw för regelbunden tortyr.

– Ibland öste de skållhett och iskallt vatten över mig, om vartannat. Ofta fick jag elchocker. De kopplade elledningar till två stavar och slog mig över ryggen och benen.

Familjen vågar inte besöka honom på grund av riskerna. Dessutom ligger fängelset långt hemifrån.

– Då och då tänkte jag på Tesfa. Han sade åt mig att satsa på studierna. Jag undrade om han var i livet eller inte. Var befann han sig? Jag kom ihåg att han också satt i fängelset. Hade han gått igenom samma sak som jag?

Efter fyra månader blir Shiferaw förflyttad till ett annat fängelse. Han får se ljus och umgås med andra intagna. En dag kommer representanter från Internationella rödakorskommittén (ICRC) på besök. De registrerar fångarna, skriver ned familjenamn och andra uppgifter. Shiferaw får även möjlighet att skicka ett rödakorsmeddelande till sin familj. Det är ett kort, öppet brev som förmedlas genom Röda Korsets globala nätverk och får inte innehålla militära, politiska eller religiösa budskap. Men Shiferaw avstår eftersom han är rädd att familjen ska råka illa ut.

– Efter ICRC:s besök blev förhållandena bättre i fängelset. Fängelsepersonalen slog oss fortfarande, men inte lika ofta. Vi intagna kände oss bättre till mods, nu visste i alla fall någon om vår situation. Våra familjer skulle få veta om vi blev mördade, säger Shiferaw.

I november tas Shiferaws fall upp i domstol. Domaren beslutar att han och fem andra studenter ska släppas mot borgen, men polisen protesterar. Shiferaw tror att han ska friges, men får istället sitta ytterligare flera veckor i både häkte och fängelse.

– De misshandlade mig varje dag och sa att nu skulle de göra slut på mig.
Till slut, efter många turer, friges han mot borgen.
– Det kändes skönt, men nervöst. Jag visste ju inte om de skulle försöka döda mig.

Kharkov, Ukraina, december 2004

Miljonstaden Kharkov badar i morgonsol. Tesfa sitter på tåget som långsamt rullar ut från stationen. Han är på väg mot huvudstaden Kiev.

Det har hänt mycket sedan flykten från Etiopien. Tesfas kusin i Ukraina har hjälpt honom att komma tillrätta i det nya landet. Under de senaste åren har Tesfa både gift sig med Inna och tagit en magister i ekonomi. 2003 föddes deras son David.

Men livet har inte bara varit lätt. Trots att Tesfa bott i staden vid ryska gränsen i åtta år vänjer han sig inte vid främlingsfientligheten. Hotfulla kommentarer hör till vardagen och ibland blir det så tungt att han inte orkar lämna bostaden.

– Jag hade ingen kontakt med min familj i Etiopien, men tänkte på dem ständigt. Jag saknade dem men det fanns ingen möjlighet att påverka situationen. Mitt enda alternativ var att glömma.

Familjen i Etiopien har ingen telefon och att skriva brev kompliceras av att föräldrarna inte kan läsa. Men Tesfa vet i alla fall att de lever. En bekant, som nyligen varit i Etiopien, besökte Tesfas familj. Med sig hade han ett papper, som Tesfa nu plockar fram på tåget. I dokumentet från ICRC står att hans bror Shiferaw suttit i fängelse under 2004, men enligt myndigheterna har släppts i november. Familjen hälsar att de tappat kontakten med Shiferaw och undrar om Tesfa kan ta reda på var han är.

Väl framme i Kiev letar han sig fram till Pushkinska street 30, där Ukrainas Röda Kors har sitt huvudkontor. Tesfa frågar hur han ska göra för att Röda Korset ska söka efter hans bror. Han får en efterforskningsblankett, där han fyller i uppgifter som vilket år Shiferaw föddes och var han sist sågs.

De följande månaderna väntar Tesfa, men efterforskningsarbetet leder ingen vart.

Addis Abeba, september 2006

Shiferaw har tagit bokföringsexamen och fått jobb på ett exportbolag. Han sitter på kontoret när polis och säkerhetstjänst plötsligt dyker upp.

Shiferaw grips återigen och körs till Central Investigation Center, där han sitter inlåst i 15 timmar. Under natten förs han ut ur staden. Poliserna stannar bilen framför ett stup och tvingar honom att gå fram till kanten under vapenhot.

- De sa att de skulle döda mig, men natten förflöt och på morgonen tog de mig med bilen till polislägret i staden Adama. Där blev jag inlåst i en cell. Varje dag slog de och utredde mig. Ingen visste var jag befann mig....

Från Addis Abeba till Nairobi, januari, 2007

En fängelsevakt undrar om Shiferaw behöver gå på toaletten. Den ligger ett tiotal meter bort och vakten, som själv är oromo och kommer från samma hembygd som Shiferaw, bryr sig inte om att följa med. Istället vänder han sig om och svarar i mobiltelefonen. Plötsligt ser Shiferaw sin chans. Han springer och glider under fängelsets stängsel. Efter tio minuter hör han ett skott.

– Om de dödar mig så dödar de mig, flyr jag så flyr jag, tänkte jag.

Shiferaw vandrar hela natten och når efter cirka åtta mil staden Ziway. Några dagar senare lyckas Shiferaw få skjuts av en lastbilschaufför söderut mot kenyanska gränsen. Resan fortsätter därefter med tre dygn på ett lastbilsflak, där Shiferaw färdas gömd bland boskap.

– Jag lämnade mitt hemland, men tänkte att det minskade risken att dö. Det var inte lätt. Jag tänkte på min familj och Tesfa. Var han död? Satt han i fängelset? Eller hade han också flytt? Det var de tre alternativ som fanns.

Väl framme i Nairobi skiner solen. Shiferaw släpps av i stadsdelen Eastleigh, där det bor mycket somalier och etiopier. Nästa dag blir han visad till Röda Korsets lokaler.

– De hänvisade mig till FN:s flyktingorgan UNHCR som registrerade mig som flykting.

Egentligen skulle Shiferaw bli placerad i det stora flyktinglägret Kakuma vid gränsen till Sudan. Men han är rädd för att den etiopiska säkerhetstjänsten ska hitta honom där och istället placeras han i Nairobi.

– Jag började ett nytt liv. En hjälporganisation gav mig matransoner och jag delade en lägenhet med andra oromoflyktingar. Efter några år fick jag ett stipendium för att studera datakunskap, berättar Shiferaw.

Norsjö, oktober 2010

Det är vid lunchtid och Tesfa slår sig ned i köket i det vitröda radhuset i Norsjö. Utanför fönstret faller den första snön, stora flingor singlar ned på innergården.

Det var 2008 som familjen, utökad med yngsta dottern Emanuela, landade på Arlanda. Tesfa sökte asyl i UkraIna, men fick avslag. Han kontaktade därför FN:s flyktingorgan UNHCR. De gav Tesfa kvotflyktingstatus och såg till att familjen fick vidarebosättning i Sverige. Norsjö kommun i Västerbotten erbjöd dem kommunplats.

Familjen uppskattar livet i Norsjö. Men hos Tesfa finns tankarna på brodern kvar. Familjen i Etiopien mår bra, men ingen vet var Shiferaw befinner sig. Bilderna finns bara i huvudet.

– I min hemby hade vi inga kameror. Det fanns inga direkta minnen att ta med sig, säger Tesfa.

Tefsa har hört att andra flyktingar fått hjälp av Röda Korset att söka upp sIna släktingar. Det närmaste Röda Kors-kontoret ligger i Skellefteå, cirka åtta mil från Norsjö. Han bestämmer sig för att göra ett nytt försök.

Skellefteå, november 2010. 

Det är torsdag och snart dags för besökstid på Röda Korsets kontor i Skellefteå. Kerstin Hedlund plockar fram landinformationen om Etiopien och läser på om nationen på Afrikas horn. Sedan en tid tillbaka är hon aktiv i kretsens FIA-grupp, som jobbar med familjeåterförening, invandring och asyl. I arbetet ingår att ge rådgivning och försöka förena splittrade familjer.

Klockan 17.30 anländer Tesfa tillsammans med en tolk. Sällskapet slår sig ned i mötesrummet och Tesfa säger att han skulle vilja ha hjälp med att hitta sin bror. Kerstin och kollegan Birgit Strömberg ställer frågor och Tesfa börjar berätta sin historia. Utanför fönstret har novembermörkret för länge sedan fallit. Skellefteås nedlagda järnvägsstation skymtar i gatubelysningen.

 – Vid sådana här möten försöker vi alltid skapa en miljö där besökarna kan känna tillit. Vårt mål är att få fram så många uppgifter som möjligt, men ibland är det svårt att fråga om känsliga saker, säger Kerstin Hedlund.

De ger Tesfa en efterforskningsblankett som han fyller i.

Kerstin upplever Tesfa som sympatisk man, som hon får fin kontakt med. Men själva ärendet verkar svårlöst. Många år har passerat sedan bröderna sågs och det finns inte mycket information att gå på.

Efter mötet sammanfattar Kerstin och Birgit Tesfas historia på engelska i ett kort brev. Dokumenten scannas in i den interna databasen för efterforskning och familjeåterförening. Originalen sänds med post till flyktingkonsulenten i Umeå, som granskar ärendet och skickar det vidare till huvudkontoret i Stockholm.

Stockholm, januari 2011

Hans Lindström har precis kommit till jobbet på Hornsgatan i Stockholm. Han hämtar en kopp kaffe och slår sig ned vid skrivbordet. Med 25 års erfarenhet av arbete i Sverige och utomlands är Hans Lindström Svenska Röda Korsets främsta expert på efterforskning. Varje år hanterar han mellan 400-700 ärenden. Hur fallen ser ut beror på vilka konflikter som pågår i världen.

Hans Lindström plockar upp dagens första ärende. Det har kommit in från Umeå och gäller efterforskning av Shiferaw Geleta. Hans Lindström kollar igenom ansökan och konstaterar snart att den har tre olika trådar: Ukraina, Etiopien och Kenya.

För det första har brodern Tesfa varit i kontakt med Ukrainas Röda Kors. Hans tänker att han måste ta kontakt med dem för att höra vad de fått fram kring Shiferaw. I ärendet framgår även att han varit fängslad i Etiopien.

– Kan det innebära att ICRC därnere har mer information i sina register? funderar Hans.

Slutligen står det att brodern eventuellt kan befinna sig i Kenya.

– Jag tänkte att Ukraina och Etiopien relativt snabbt kommer att kunna svara på våra förfrågningar. I Kenya fanns det inga konkreta ledtrådar så det kunde bli svårare. Men vistades brodern där var det möjligt att han varit i kontakt med ICRC i Kenya eller UNHCR.

Hans skickar sedan iväg tre brev – ett till Röda Korset i Ukraina, ett till ICRC i Addis Abeba och ett till ICRC i Nairobi.

Det första svaret kommer efter ungefär en månad. Det är från Röda Korset i Ukraina som skriver att de känner till ärendet, men har stängt det. De gjorde en förfrågning till Etiopen efter Tesfas besök, men då ICRC inte längre visste var Shiferaw befann sig avslutades ärendet.

Addis Abeba, januari, 2011

Micha Wedekind ser ut på den livliga trafiken från sitt fönster. ICRC:s kontor ligger i den nybyggda stadsdelen Bole, inte långt från Addis Abebas flygplats. Micha Wedekind har jobbat för ICRC i Etiopien av och till i 17 år. Mycket av arbetet handlar om att leverera rödakorsmeddelanden och följa upp efterforskningsärenden, som kommer från etiopier utomlands.

I posten hittar han ett brev från Sverige. Det är ett efterforskningsärende som gäller Shiferaw Geleta. Enligt dokumenten från Hans Lindström i Sverige ska Shiferaw Geleta ha suttit fängslad i Addis Abeba 2004, fått besök av ICRC och sedan släppts. Men där slutar spåren.

Micha Wedekind söker på Shiferaws uppgifter i ICRC:s register. Snart hittar han en kontaktperson, som Shiferaw uppgav vid fängelsebesöket. I övrigt finns ingen mer information.

– Jag ringde upp kontaktpersonen, som var hans farbror. Han hade just kommit hem från en längre utomlandsvistelse och visste ingenting mer om brorsonen, säger Micha Wedekind

Nairobi, maj 2011

Det är regnperiod och första avenyn i stadsdelen Eastleigh liknar mest en lerfylld kanal. Här, längst in i ett varuhus som profilerat sig på textiler och skrädderier, ligger Röda korsets lokalkontor. Handläggaren Dereje Bayou slår sig ned vid skrivbordet och försöker tända lysröret i taket, men ger upp då strömmen verkar ha gått.

Han plockar upp ett efterforskningsärende från Sverige. Brevet gäller en etiopisk man, Shiferaw Geleta, som kanske kan befinna sig i Kenya.

– Vi misstänkte att han kunde vara i ett av två flyktingläger: Kakuma i Turkanaprovinsen, eller Dadaab nära gränsen till Somalia. Så vi skickade iväg brev till våra rödakorsfrivilliga i lägren, säger Dereje Bayou.

Varje vecka hanterar lokalkontoret i Nairobi runt tio efterforskningsfall, de flesta gäller etiopier eller somalier.

– Det låter omöjligt att hitta människor, men flyktingarna lever i olika delar av lägren, beroende på vilken region de kommer från eller vilken klan de tillhör. Därför går det att fråga runt.

En månad senare får Dereje Bayou ett meddelande från flyktinglägret i Dadaab. I det står att Shiferaw i själva verket finns i Nairobi. Bifogat finns även ett telefonnummer....

Nairobi, augusti 2011

Shiferaw har nyligen kommit hem från sitt sekreterarjobb i stadsdelen Eastleigh.

Han börjar rota sig i den kenyanska huvudstaden. Förra året gifte han sig med Meseret, också hon oromoflykting. Men sviterna från tiden i fängelset sitter kvar. Tortyren gör att benen inte fungerar som de ska och slagen i huvudet får honom fortfarande att tappa balansen.

Plötsligt ringer telefonen. Det är från Röda Korset. Shiferaw tar samtalet och slår sig ned på sängen.

– De sa att min bror befann sig i Storbritannien. Senare skulle det framgå att det var i Sverige han var. Jag kunde inte förstå det, men blev så lycklig!

Shiferaw går över till Röda Korsets lokalkontor, som ligger en bit bort från bostaden. Väl där fyller han i ett formulär och skriver ett rödakorsmeddelande till Tesfa.

– Lyckan gjorde att jag inte kunde kontrollera mig. Jag bara grät och tackade gud, säger han...

Norsjö, november 2011

Tesfa står i familjens vardagsrum när telefonen ringer. Det är Kerstin Hedlund. Hon berättar att det kommit positiva nyheter från huvudkontoret i Stockholm. Röda Korset i Nairobi har hittat Shiferaw. Han har skrivit ett rödakorsmeddelande som är på väg till Skellefteå. Kerstin och Tesfa stämmer träff på kontoret följande måndag.

– När jag kom dit så satt Tesfa och väntade i hallen. Jag tänkte att vi skulle ta i hand, men istället stod vi bara och kramade varandra. Det var ett magiskt ögonblick, säger Kerstin Hedlund.

Hon ger rödakorsmeddelandet till Tesfa och lämnar honom ensam i mötesrummet. När han läser raderna från lillebror kommer tårarna. Där står att Shiferaw ständigt tänker på familjen.

– När jag fick rödakorsmeddelandet så kändes det som jag tittade min bror i ögonen, säger Tesfa.

Några dagar senare ringer bröderna varandra. För första gången på 14 år får Tesfa åter höra Shiferaws röst. Den är sig inte lik.

– Jag lämnade en liten pojke, men rösten var en vuxen mans. Det gladde mig, säger Tesfa.

Senare kopplade bröderna upp sig på Skype.

– Då fick jag se hans ansikte. Det såg ut som förut, fast han hade blivit lite tjockare, skrattar Shiferaw.

Prolog.

I dag ringer och skypar Tesfa och Shiferaw varandra så ofta de har möjlighet. I och med att bröderna fått kontakt är efterforskningsarbetet från Röda Korsets sida avslutat.

– Det som rör mitt hjärta är att Röda Korset finns där för att hjälpa människan, oavsett vilken kontinent man befinner sig på. Det är underbart att de kunde ta reda på att min bror lever, säger Tesfa.

Tesfa trivs bra med sitt nya liv i Norsjö. Sedan en månad tillbaka arbetar han som flyktingassistent i kommunen, vilket innebär att han hjälper flyktingar med exempelvis inköp av möbler.

– Jag har kommit hit och börjat mitt nya liv. Jag har börjat smaka på hur riktig demokrati fungerar, hur det är att kunna uttrycka sina åsikter och prata fritt. Jag känner mig som nyfödd.

Bröderna hoppas att kunna ses snart – i verkligheten. Tesfa kan inte åka till Etiopien på grund av den politiska situationen. Men han önskar att Shiferaw kunde komma till Sverige som kvotflykting eller att han själv åtminstone ska få råd att hälsa på i Kenya.

Sedan Shiferaw lämnade Etiopien har han inte haft någon kontakt med familjen på grund av säkerhetsskäl. Tesfa är den enda i familjen han pratar med idag.

– Jag hoppas en dag få träffa Tesfa ansikte mot ansikte. Han är inte bara en bror, utan även som en far för mig, säger Shiferaw.

Reportaget publicerades ursprungligen i Röda Korsets tidning Henry nummer 2 2012.